Fia

Slänger in en rad eller två.

Mormors begravning har varit och veckan efter kommer beskedet att Farmor också somnat in :(
Båda två har gått vidare på mindre än en månad. Och det känns förjävligt jobbigt i mellanåt när jag tänker på det men oftast skjuter jag undan tankarna och torkar tårarna och försöker tänka på annat. Men i fredags på väg till Farmors begravning fick jag stanna bilen och andas och bara låta tårarna rinna. Alla tankar for runt, ingen Mormor & Morfar kvar, ingen Farmor & Farfar, en farbror och en moster har ryckts bort och det som skär mest i hjärtat är ju Pappas bortgång. På mina 27 år har jag varit på alldeles för många begravningar, nu får det vara nog.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam ibland, fast jag har mina 3 killar som betyder allt. Vännerna har jag glömt bort hur dom ser ut. Tur Instagram och Fb finns ;) Alla vi jobbar/pluggar hit och dit, bortresta, bor lite längre ifrån och jag jobbar åt helt fel håll osv. Är hemma 16.30 och då ska det lagas mat, tvättas, bada ungar, städa natta osv osv sen går orken ur :) och när en ledig dag dyker upp vill man träffa ALLA på samma gång samtidigt som man har alla ärenden osv som man lär passa på och göra en ledig dag. Ekorrhjulet snurrar liksom på så här. Och det är så tråkigt, jag skulle bara vilja knäppa med fingrarna och ha alla mina tjejer här emellanåt :D


Jobba 50% och ha heltids lön. Det skulle va nått det ;P