Fia

Idag har vi fått reda på vad min älskade Pappa dog av.

Och det var Aneurysm (artärbrock). Det var ett blodkärl som brast i huvudet på Pappa. Så han dog omedelbart, vilket vi vetat hela tiden och som känns skönt, att veta att han inte led. Man kan börja känna att det är något fel om man har fruktansvärd huvudvärk och får man hjälp i tid innan det brister så kan man så kanske klara sig.

Och jag funderar ofta på vad hände, kände han nått, hade vi kunnat gjort något annorlunda innan, vad tänkte han på osv osv.
Men jag vet att jag inte kan hålla på tänka så för det är något jag aldrig kommer få svar på.
Men det är lättare sagt en gjort.


I morgon är det 2 månader sen Pappa gick bort, TVÅ MÅNADER?! Tiden bara springer iväg, och jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Det känns nästan mer och mer för varje dag, för nu tycker jag att han har varit borta alldeles för länge.
Det känns liksom så konstigt att han aldrig kommer in genom dörren hemma hos Mamma. Jag har fortfarande hans mobilnummer kvar i mobilen, det står fortfarande "Mamma & Pappa" när Mamma ringer hemifrån. Och jag vill inte ta bort det heller, det känns som om jag vill spara så mycket som möjligt som förknippas med Pappa.


Jag skulle kunna skriva, skriva och skriva hur mycket som helst. Ibland funderar jag på om jag kanske ska gå och prata med någon för jag känner att jag inte har samma tålamod längre.
Jag tycker att jag lessnar för ingeting och att jag "skäller" på Arvid.
Och vi har gått igenom en del tunga saker utöver detta som också tär på en....


Du finns alltid i mina tankar Pappa.
Jag saknar dig så oerhört mycket.
Hoppas du har det bra där du är.
Älskar dig min finaste ängel